Jeanette Gauffin

Inte nog med att vi förlorade Akira för inte så länge sen. Utan för någon vecka sedan förlorade vi en av fåglarna också. Alex var på jobbet och jag var hemma, hade ingen skola eller jobb. Sitter i soffan och tittar på Bones. Tänkte att jag skulle släppa ut fåglarna så de skulle få flyga lite och ser att Ezio ligger på golvet av buren, helt stilla. Ringer Alex och berättar. Jag tar ut honom och lägger honom i en tidning, hade ingen låda. vi tror att han var sjuk men vet inte varför eller vad. Fåglar är väldigt bra på att gömma sin smärta. Avelyn visar ingenting heller och vi har mycket koll på henne i fall något skulle hända. Jag önskar bara att jag kunde gjort något, att han visat något så hade jag kanske kunna hjälpt honom, men antagligen inte. Känns tomt här hemma när alla djur försvinner. Som tur är har vi Avy kvar, Pipan, Totit, Oscar och Gweran. Saknar den lilla fågeln! <3 Kommer alltid finnas i hjärtat!! 

Jag skulle åka för att möta Alex och bära hem lite djur grejer som han köpt och som var väldigt tunga. Innan jag kom hem så gick jag förbi ICA för att köpa något, kommer inte ihåg idag var det var, och sen gå hem medan Alex gick hem och skulle fixa med alla djur saker. När jag kommer hem så börjar mardrömmen. Jag hör hur en katt skriker, men det låter inte normalt. Öppnar dörren och går in. Alex sitter i soffan med Akira som skriker/mjauar illa och han säger samtidigt att hon inte kan röra bakbenen. Hon har blivit totalt förlamad. Vi visste inte vad vi skulle göra först vi blev så chockade. Vi ringde djur ambulansen, det var runt halv nio på kvällen så att åka till veterinär bara sådär var lite svårt, närmsta som hade öppet låg ända i danderyd. Så vi fick vänta på att djurambulansen skulle komma vilket tog ungefär mellan 30 och 60 minuter, min tidsuppfattning var inte så bra just då. Alex passade Akira som jag hade lagt i badkaret för när jag tog henne så kissade hon, förmodligen inte medvetet och ville inte att hon skulle kissa överallt. Så han satt med henne där inne medan jag fixade med hunden för de andra katterna att vara hemma när vi åkte sen. Ambulansen kom och vi åkte till veterinären. Vi kom in, betalade (Akira hade inte blivit försäkrad så man måste betala innan nån självrisk eller vad de nu pratade om) sen fick vi komma upp direkt in till veterinären i ett rum. Veterinären tar tempen, lyssnar på hjärtat och går runt lite. Sen säger hon till oss att hon till 99% vet vad som är fel. Hon hade fått en blodpropp i ryggen som stoppade blodflödet till benen, vilket gjorde att de var iskalla. Dessutom hade hon 34 i temp men de ska ligga på runt 37 som oss. Och den enda utväg som fanns var att låta henne få somna. För oavsett vad vi skulle göra så skulle Akira ha ont för resten av sitt liv. Och det ville vi verkligen inte. Hon fick smärtstillande sedan sa vi hejdå och där efter fick hon somna in, allt gick väldigt snabbt, och smärtfritt för Akira, men för mig och Alex var det inte smärtfritt. Det gjorde så ont i min kropp, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. För inte så länge sen (nu är det snart 1 år sedan) förlorade vi Akiras bror Leo, sedan i somras fick Akiras ena bebis Pytte somna in och nu fick Akira själv somna in. Jag bara tackar oss själva att vi inte hade sålt kattungarna innan. Dagen det hände blev kattungarna 13 veckor. Men är så lycklig att vi hade de kvar och nu kommer de stanna hos oss hela deras liv. Kommer älska de små så sjukt mycket. De påminner om Akira och på det sättet finns hon kvar. Även om jag saknar Akira så det gör ont. Mattes underbara lilla söta tjej. Kan inte förstå att det gått snart 2 månader sen. Kommer alltid finnas i mitt hjärta! Saknaden är enorm! Älskade lilla söta Akira! Våran Bufflis, som vi kallade henne.. <3 Älskar dig Bufflan nu och föralltid!

Har haft fullt upp i helgen, varit sjuk och umgåtts med Alex och sedan jobbat. Kattungarna blev nio veckor i fredags. Tiden går för fort tycker jag. Kommer knappt ihåg hur det var när de var "små". Just nu känns det som att de stannat i växten, men samtidigt om jag jämför med bilder från några veckor sedan så kan jag se tydligt hur stora de har blivit. Men än så länge är så fortfarande mina små odjur! Haha. Det händer inte så mycket nytt i deras utveckling precis. De springer, jagar, klättrar, river, tar sönder, äter, sover, leker och bara är så sjukt söta som de kan vara. Snart är också dags för deras vaccination och kontroll. Ska bli spännande men också dyrt haha.

 

 

Leka i påse är mycket roligt!

 

Idag blir våra söta kattungar åtta veckor. Tiden går verkligen fort och de växer och blir större, tyvärr. Nu tycker jag att de är i den bästa tiden. Små men är som katter, så sjukt sött. Springer runt och leker, sover överallt och är helt galna. De har också blivit sina små egna kattungar och vi har märkt typiska drag hos varje en av de. Sotis är den som är mest lugn, sover oftast när de andra två leker och han är som gummi. Han är så mjuk i kroppen och har mjuk päls en riktigt gobit. Sotis tycker om att sova på oss och somnar väldigt lätt när man klappar och myser ner honom. Såklart går det inte om han precis sovit och är på lekhumör då vill han leka. Men han är väldigt lugn i sina lekar till skillnad mot sina syskon. Lilloscar är den som är lekfull men inte mest och kan också somna när som helst men inte lika mycket som Sotis. Han kan leka i timmar och är väldigt självständig. Sotis kan komma och tigga mat och försöka äta det jag själv äter medan Lilloscar knappt märker att det finns mat framme. Dock är båda två ganska kinkiga med mat och äter inte vad som helst. Han är väldigt mammig skulle jag säga då han brukar gå till Akira och vilja bli tvättad och vill ofta snutta. Även om lillsocar kom sist i ordning när de föddes så är han störst i storleken. Sotis, som är äldst i ordning när de föddes är minst i kroppstorlek. Pip som föddes på tredje plats är mellan Sotis och Lillsocar. Hon är inte störst och inte minst. Däremot är hon den som utvecklats först, hon har gjort allting först och som dessutom kan äta vad som helst bara det kommer framför näsan på henne. Pip är också den som är mest lekfull samtidigt är den som kan sova genom vad som helst. Hon sover väldigt djupt och är så grymt söt när hon sover, iof är alla tre det. 

 

Efter att Pytte hade börjat äta och faktiskt gå upp i vikt och växa så vände det. Jag kommer inte exakt ihåg när det var men förra veckan måste det ha varit och hon slutade äta. Hon kanske fick i sig sammanlagt 5 ml på en dag. Hon bara sov och var jättesvag. Då började jag och Alex känna att hon antagligen inte kommer att orka så länge till. Hon hade dessutom börjat blöda lite ur näsan när hon ätit. Och sen kom förra helgen då hon inte åt något alls. På måndagen så ringde jag veterinären då Gweran också var tvungen att komma dit, stackaren hade jätteont i öronen, de var röda, varma och kladdiga. Så vi fick tid kvart i två på måndagen för både Pytte och Gweran. Åkte dit och veterinären tittade först på Pytte och konstaterade att hon hade blåsljud på hjärtat, vätska i lungorna och som jag och Alex redan visste gomspalt. Hon hade alltså tre problem som alla tre är livshotande när det är små kattungar det handlar om. Veterinären sa att blåsljud kan växa bort, lika så med gomspalt och vätska lungorna kan man ta bort genom medicin. Men med tanke på hennes situation med alla tre problem och hon var så svag skulle det vara elakt att låta henne fortsätta leva. Fick ta beslutet då att låta henne somna in. Och det gör fortfarande ont i hjärtat när ingen Pytteliten kommer skrikande och vill ha mat. De andra tre springer och leker och växer. Men Pytte saknas. Hon var vår lilla pytteliten. Som tur är så har vi Sotis, Lillsocar och Pip som lite plåster. Sotis har tillochmed börjat ta efter Pytte och kommer till en och skriker om mat och vill sova på oss. Väldigt mysigt. Pytte kommer alltid ha en stor plats i hjärtat!! Saknar henne väldigt mycket, men vet om att hon nu har det bra och är uppe i himlen med morbror Leo.

 

Pytte <3

I morse vid fyra tiden blev kattungarna 5 veckor gamla. Kan inte förstå hur tiden kan gå så fort, att de faktiskt varit hos oss i fem veckor nu. Och lugnare blir det inte. De klättrar i gardinerna, på stolar, på soffan, bordet allt som kommer i deras väg. Samtidigt är de väldigt söta och snälla. Alla vill komma upp i soffan till mig när jag matar Pytte de har lärt sig att det finns god mat i flaskan och blir helt galna när den kommer fram. Vilket är grymt sött. De har dessutom börjat äta lite smått av Akiras kattmat, vilket är jättebra och vad jag har sett har Pip och Pytte gått på toa men jag är helt säker på att Sotis och Lilloscar också har gjort det. Fick städa båda kattlådorna som vi har ställt ut. Det är också jätteskönt och bra att de går på toa. Till och med lilla Pytte går på toa. Hon har utvecklats grymt mycket på de senaste dagarna. Hon leker med sina syskon springer, hoppar och leker med leksaker som finns på golvet. Hon vill till och med leka med Gweran, som inte riktigt vet hur han ska göra men det går alltid bra. Vi har nu kanske fått reda på vad som faktiskt är fel på Pytte och vi har ringt veterinär och de sa att vi ska mata henne ett tag till och se om det kan lösa sig med tiden, annars får vi komma in och så får de bedöma utifrån det. Men så länge hon äter, kissar och bajsar och leker så är allt bra. Nu hoppas vi på det bästa!

 

För en timme sen tog jag bland de svåraste beslut jag tagit att låta min älskling få somna in. Zimba var jättesjuk. Han hade fått ännu fler stenar i snoppen (den hade blivit lika stor som två tummar), gått ner massor i vikt, ögonen rann och gegga och han var jätteseg och nere. Inte alls gamla söta Zimba som nästan hoppar ut ur buren när man öppnar luckan. Han satt mest på sitt hus och gjorde ingenting. Jag har haft honom i ca 4 år, känns som att jag haft han i evighet men samtidigt köpte honom igår. Han har varit en sådan fin och underbar kanin. Älskade och ligga som en bebis i famnen, han brukade ofta somna så och bara få vara i min säng. Som tur brukade han aldrig kissa i sängen, däremot bajsa men det gör inget då det är så lätt att ta bort. Nu har han förhoppningsvis kommit till himlen och får hoppa runt med Sid, Reef, Jennifer, Melinda, alla andra marsvin som jag haft förut och mina två andra kaniner som jag hade Poppe och Dockan. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag kommer föralltid att älska honom. Zimba är mitt allt. Jag älskar dig Zimba!

 

 

Jag vet att många tycker att man är löjlig eller mesig när man blir ledsen om sitt marsvin, kanin eller råtta dör. Det tycker inte jag. Jag är en djurmänniska och har alltid varit. När jag var runt 7 år gammal hade jag fiskar och när en fisk dog så grät jag en stund, nördig? Kanske. Men jag älskar djur och kommer alltid göra det. För fyra år sedan när vi flyttade hit skaffade vi två katter Ozzy och Zizzie. Jag har aldrig haft katt (om man inte räknar med den som mamma hade när jag var ca 1 år, men som vi gav bort) och har alltid velat ha katt. Har också alltid velat ha hund men det har inte gått eftersom att Micke (mina bröders far) var och är allergisk. Min bror Simon är också det men inte lika mycket. Vi hade Ozzy och Zizzie i kanske ett halvår sen blev hon på smällen och fick en kull på fyra kattungar, en dog. Vi sålde tre av dem då vi kände att vi inte har plats för hur många katter som helst. Då hade vi alltså tre katter Ozzy, Zizzie och Tuzzie som vi döpte henne till. Ett år senare fick Zizzie en till kull men den här gången sålde vi alla katter. Ett halvår senare skaffade vi hund, Gweran. En jättefin och söt schäfer. Ozzy blev väldigt sur och lämnade oss (och har inte kommit tillbaka), han flyttade in hos en annan familj, han verkar trivas där iallafall. Zizzie som hade uppleft något hemskt tror vi hon blev ännu värre än innan och vi blev tugna att avliva henne tillslut, usch vad hemskt det var men hon mår förhoppningsvis bra där hon är nu, detta är ett år sen snart. Men innan vi avlivade Zizzie skaffade jag marsvin. Två stycken tjejer som jag döpte till Melinda och Jennifer. Efter kanske två månader skaffade jag två till, två hanar den här gången som döptes till Reef och Sid. För ett år sedan ungefär blev Melinda sjuk och avled.

Efter ett tag när jag skulle köpa mat och hö och mamma skulle köpa något ben till Gweran såg vi en så himla söt kanin som både jag och mamma blev helt förälskade i. Så jag köpte honom och döpte honom till Zimba. Nu har det gått flera månader sen dess och idag avled Jennifer. Har gråtit floder både när Zizzi, Melinda och Jennifer dog. Även om Melinda och Jennifer "bara" var marsvin. Men Jennifer har varit sjuk länge, tappat hår och blivit jättesmal. Men jag fick henne att bli rund och hon fick tillbaka nästan allt hår. Men nu blev hon sjuk igen och idag tog det slut. Nu har vi Gweran, Tuzzie, Zimba, Sid och Reaf kvar. Jag älskar alla djur och har älskat alla lika mycket på olika sätt. Jag skiter i vad andra säger men jag kommer sakna Jennifer så himla mycket och kommer alltid göra det. Precis som jag gör med Zizzi och Melinda. Jag hoppas på ett sett att Melinda och Jennifer har träffats nu och får springa runt och äta mat och sallad hela dagarna. Kommer aldrig glömma er! <3

Jag har också haft marsin och kanin när jag bodde i huset. Då hade jag över 10 marsvin. Det var på grund av att jag köpte två stycken och sen gick dem barn och så skaffade jag två till och behöll ett och sen fick dem barn osv. När jag var tvungen att ta bort alla mina marsvin så hade vi inga djur på ett tag. Sen skaffade jag två kaniner och två fåglar. Fåglarna döpte vi till Joppe och Tina och kaninerna döpte jag till Poppe och Dockan. Dem hade jag i flera år tills dem blev för gamla. Och jag har inte glömt en enda av alla mina marsvin eller mina kaniner. Kommer tillochmed ihåg mina fiskar jag hade när jag var liten. 

  Har ingen bild på Melinda.
R.I.P Jennifer              R.I.P Zizzie                  R.I.P Melinda

Jag hann aldrig ta bild på Melinda tyvärr. Bilden på Jennifer togs för en vecka sen ungefär. Och bilden på Zizzie tog jag för över ett år sedan. Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta!